Blog Image

Africa 07/08

Stockholm - Timbuktu



Mot Bamako

The journey Posted on 2008-01-06 13:58

Det såg till slut ut som att vi faktiskt skulle komma iväg, och Jens fick sitt efterlängtade pass med ett par rejäla stämplar i som berättade att man sett honom med bilen fara ut ur Mauretanien.Då var det bara lite formaliteter på Malis ambassad som saknades. Inne på ambassaden, där jag satt med ett par tjänstemän som diskuterade vardags problem, fick jag kalla kårar. En av dom pratade om det som hänt de fyra fransmännen. Och en av tjänstemännen var inte helt säker på hur många dom var osv. Den andra tjänstemannen förklarar för mig att dom passerat ambassaden bara nån dag innan avrättningen för att få visa till Mali. Och sekunden efter så lägger han upp deras handlingar med foton och allt. Det var som att titta in i en likkista. Och här satt man själv och frågade efter samma sak som dom gjort, och sammam väg ska vi ta dessutom. Men med en smula förstånd så tänker jag på hur bilden faktiskt ser ut. Alla inom mauretaniens alla grupper har fördömt de som hände och den militära närvaron har blivit ännu större. Så faktiskt så kom vi fram till att man nog inte kunde resa säkrare.

Vi tankade upp bilarna och försåg oss själva med ett fantastiskt mål mat från en senegalesiska som Abou kände till. Det var ett lunchställe som låg inne på en bakgård. Under ett större träd satt en kraftig dam framför om en ännu kraftigare grytor, fyllda med alla möjliga godsaker. Och vi blev serverade en skål för oss fyra fylld med grillad fisk, olika grönsaker, chilli , ( som förövrigt gett mig en stickande påminnilse där bak..) och bulgur. Det var en liten speciell detalj med bulguren i det att hon även tog med lite av det brända som legat närmast botten och kanterna. Med sin lite nötiga smak gav det en extra krydda. Mycket förnöjda lämnade vi den galna dammiga staden Noakchott bakom oss och styrde ut mot ”la route de l’espoir” eller hoppets väg. Öken med böljande sanddynor av olika färger kantade vägen och vid en liten bygränskontroll , kom några pojkar fram och slogs om att få sälja färsk kamelmjölk. Det passade utmärkt till det otroligt torra som omgav oss och resan fortsatte. Det snustorra landskapet med några buskar på sin höjd har alltså bosättningar. Små ihoplappade friggebodar av uppsamlat virke som kan bestå av allt som bildar yta, likt plåt, trä, pressening och tyg. Här och där ligger det djurkadaver längs vägkanten blandat med bilar som haft alltför kraftiga olyckor för att det ska vara värt att ta hand om. Det som återstår är bara ett förvridet plåtmonster. Djurkadavren har olika tids märkning, en del ligger med sina ben blottandes mot solen med lite torrt skinn, som en gång hade en funktion. Andra ligger som uppblåsta säckpipor och ser ut att försöka skrika ut ett sista jämrande. Och i detta brutalt nedbrytande landskap finns det ett folk som har en vardag, ett liv, med födelsedagar ( det är nog förresten inte så vanligt ..)men kvällar kring maten, gonattstunder med barnen. Tjafs med någon granne och mycket annat som vi kan ha gemensamt. Men den stora frågan är ju så klart .Hur gör dom för att överleva i detta landskap som förkrossar allt obarmhärtigt. Jag får ta reda på det på en annan resa inser jag och vi fortsätter in mot natten. Och vid en av byarna då vi är både hungriga och trötta erbjuds det något så perfekt som grillat kött vid vägkanten. Det är en annan slags form av vägkrog. Köttet är en slaktad get som dom hängt upp tidigare under dagen, på ett järn kors, och vi kan alltså välja den bit som vi vill. Abou klämmer lite vant på getsteken och bedömer densom bra. Killen kommer fram med en kniv och skär ut biten och överräcker den till mannen lite längre bort som sitter vid en eldstad. Framför eldstaden har dom lagt ut vävda plastmattor och på dom ligger det enklare madrasser med varsin liten kudde. Kunde det bli bättre? Att ligga raklång och titta ut över den gigantiska stjärnhimlen, samtidigt som man känner doften av grillat kött. Så enkelt, och så funktionellt. En slags levnadsminimalism som kändes fullkomlig i sin lilla skala. Köttet serverades på ett fat och vi fick själva skära upp det i bitar. Jag somnade sen så gott att jag inte ens la märke till dom två större jeepar som under natten ställt sig ca en meter ifrån min huvudkudde. Det hade däremot Jon gjort som låg ett par meter ifrån mig. Morgonens färger från lila, mörkblått, umbra och ljust turkos, från ett lysrör i något litet hus, delades med smaken från nybakat bröd.

Värmen tilltog och vi åkte förbi dramatiska bergtrakter, eller trånga små städer, där gatan var fylld av folk, bilar, åsnor, och getter. Dom olika gränsposterna avlöste varann för att tillslut bli den sista i Mauretanien, och vi kom så slutligen in i Mali som vi längtat så efter. Det fick bli nattsömn i staden Nioro där en liten pojke hjälpte oss att hitta ett hotell med ”grand comfort”. Hotell rummen på fyra kvadrat hade två slafar med ett myggnät ovanför sig. Ett av rummen hade en fläkt hängandes i taket, och det andra rummet var försett med en ac av äldre datum som kladdats upp på väggen med en massa gips. Det första rummet saknades det nyckel till och senare upptäckte vi att nyckeln inte passade låset och /eller inte gick att stänga. Jaja man har blivit mindre och mindre kräsen med tiden. Jens och jag delade sängen på 120 cm och nojjig som jag var över myggen la jag mig med kläderna på , under mitt medhavda duntäcke. Jag drömde konstiga drömmar den natten och vaknade sjöblöt. Vi fortsatte sen mot Bamako och åkte på en riktigt fin väg som ibland åkte igenom byar som nog sett lika dana ut sen tusentals år. Lerbyggda hus med halmtak. Märklig konstrast mot vägens exakthet och moderna skyltar. Vi kom in i Bamakos gytter från en av kullarna intill och hamnade på nån slags genväg genom ett kvarter där vägen var så genom dålig att bilarna knappt kunde komma fram. Förväntningarna steg ju närmre vi kom vårt mål, som var att återse vännerna där vi bott då vi var här sist, Jag och Jon. Det vill säga fyra år sedan. Gatorna kändes mer och mer bekanta likt dom ibland starka dofterna som låg som tunga moln. I den stads del dit vi skulle är det bara ett fåtal som är asfalterade. Alla andra är jord och sten. Röd jord och sten och mango träd. Vi kom till korsningen som vi kände så väl till och kom fram till den plats där det var. Och som om tiden stått stilla så var så gott som alla där i ”familjen”. Vi kom ju som en stor överraskning och det återseendet kommer jag aldrig att glömma. Det pussades och skrattades och skreks och kramades och pussades åter i en tid som är svår att mäta i minuter. När så lugnet efter dom stora känslorna lagt sig, en aning, ställdes det fram en skål med vatten för att tvätta händerna och en skål med mat med ris, sås och kött. Sen följde timmar av prat och skratt under gårdens två mangoträd som gav en behaglig skugga,. Vi gick iväg med barnen och skaffade den så goda drycken Dablini som dricks ur små plastpåsar och är hemmagjorda. Vi köpte massa fanta och läsk. Och vi fyllde på hela gårdens alla mobiltelefoner med kredit. Mobilnummren byttes friskt och alla sim kort flög från höger till vänster samtidigt som dom olika ringsingnalerna plingade omkring. Mossou flyttade ut ur sitt rum där vi istället kunde få sova. Och när kvällen kom så satt vi så åter alla samlade precis som vi gjorde för fyra år sen. Någon av kvinnorna satt och lagade mat på öppen eld till allmän försäljning och vi andra satt och bara ”chillade” för att välja ett modernt ord. Natten i dom här delarna av stan saknar gatubelysning så dom få ljus som finns kommer från små butikerna som kantar gatorna. Och det mörker som lägger sig är inte alls besvärande som man kanske skulle kunna tro. Utan så som jag ser det, av avslappnande drag. Staden har gått in i viloläge, folk pratar med små bokstäver och här och där springer det nån glad råtta omkring bland resterna från dagen. Bamako är helt enkelt förtjusande eller ska man kanske snarare säga att folket i Bamako. Dom som gör Bamako, är av ett storsint slag. Man kan få en känsla av att vistas i en slags lekpark byggd av barn. fulla med ansvar men med en lekfullhet och fantasi som saknar motstycke. Var man en tittar så finns det nya lösningar på en struktur man är van vid att se hemmavid.

Det dröjer inte länge tills vi sitter i nyuppsydda kostymer av Malinesiskt snitt i tyget basin. Och glänser ikapp med varann. Jon har den så alltid forna skaran med barn omkring sig som vill bli fotograferade. Alla dom bilder Jon hade med sig från förra gången då vi var här blev en enorm succe och alla fick varsina bilder. Dagen därpå så blev det ett enklare uppspel av killen som säljer cd skivor. Han sjöng playback till en rappartist om alla kände till och det blev snabbt en stor mängd barn och snyggt uppklädda tjejer som stod där och dansade och hade jättekul. Det går mycket enkelt att göra fest. Alla är med på att ha kul och alla ser ut att vara välkomna som till exempel då jag och Jon slank in på en bakgård där det kom en massa musik ifrån. Inne på gården stod det ett trettiotal barn och dansade hejvillt. Vi följde med in i dansen till allas skratt och festen bara fortsatte. Det var ett födelsedagskalas fick vi veta senar. Nu gör vi oss dock iordning för att åka ut mot öknen igen, 900 km härifrån. À bientôt Bamako, in Challa.



Middag i Noakchott

Pictures Posted on 2008-01-06 13:37


Joakim & Abou in Noakchott

Pictures Posted on 2008-01-06 13:20

Blog Image



Northern Mauretanian Desert

Pictures Posted on 2008-01-06 13:15


Nouakchott

English Posted on 2008-01-02 14:39

Nouakchott is the capital of Mauritania and a place that is really hard to describe. It is spread out over a large area with between one and two million inhabitants. There are a few modern buildings in what is called le capital but the rest of the city is mainly one and two story buildings. Chaotic is not a good enough description of the traffic, it is like a giant folk race with cars where nothing is working except for the driveline and perhaps a light bulb or two. They don’t just have dents, some cars are more like loosely jointed pieces of sheet metal. Then there are countless donkeys with carts behind them, goats, dogs garbage and of course people everywhere. There are few paved roads, and since we are in the desert here, the roads are running in deep sand and cars get stuck all the time. Anarchy is the rule, you just push ahead on either side of the road or anywhere a car can slip through, honk your horn and use your lights (if you have any) to show you’re coming. Actually, what looks like total anarchy actually is a rather sophisticated system of communication that has evolved naturally and many of the drivers are eminently capable of driving here without accidents. Still, there are a large number of vehicle impacts. Damage is mostly small though because it is nar impossible to drive faster than 20 kms/hr in the sand and the endless traffic jams.

One of the capable drivers is our friend Abou Moustapha Si who met us at a gas station shortly after our arrival. Abu is a great guy around 25 yrs of age, a bachelor of Senegalese descent.

(The complicated relationship between the Moors and the Africans, the so called “White Moors” who may be pitch black but still think of themselves as white, the various ethnical groups and languages, whether there is still a slave trade and other interesting topics and for reading more about the amazing country that is Mauritania I recommend going to Wikipedia or making a search. For Swedish readers, there is an interesting (but probably not wholly truthful) article by Marianne Ahrne here: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=199&a=1917 )

It was obviously a meeting that Abou had been looking forward to since he first met Jon and Joakim four years ago. Abou is one of the hubs on this trip. He will probably join us on the trip to Mali and be invaluable as a driver, a guide, an interpreter and a friend. He is also a man of many trades, and he would help us sell the Peugeot the next day.

Abou lives in the fifth arrondissement where the population is mixed but mostly African. He has a large apartment where we were to spend the next three days. Abou started cooking right away, one of his many trades. Large chunks of salt water fish, a few vegetables, hibiscus seeds, chili, various spices and a long boil and viola. A lovely Senegalese dish, that we shared eating with our right hands from a big bowl, sitting on the floor.

The Peugeot was sold to a policeman named Yaya. His idea was taking my passport and getting a stamp in it that the car I had arrived in had somehow crossed the Senegal border. I reluctantly let him have my passport and was a little bit worried. And more than two days passed before I was to see it again. Being a foreigner in Mauritania without a passport is not a good idea! And getting a new passport would take a while – longer than I would like to stay here.

We spent the days here driving around, doing a little shopping, taking in the scene and talking to the people around the place where we were staying. The men and the incredibly beautiful west African women. An 18 yr old girl named Bongko helped us with cooking and errands. She and her sisters and other women often came by, and for some reason they were changing their clothes every time. We were more than flattered by their attention. :o)

For New Years Eve Abou slaughtered the little goat that someone had given as a gift to Joakim the day before. The legs were put in a put In a stove with the grease and the liver and three hours after the animal had died we were enjoying it as a meal of very fresh, young, tasty and tender meat.

For the evening, we went to the fishing harbor which is actually only a long stretch of beach with an endless row of wooden boats in the sand. We bought fresh tuna and langouste. They had a huge langouste, over 3 1/2kilos that we thought about taking but it was frozen and cooking it could be a problem (I later regretted this). We took two smaller ones instead.

The tuna and langouste were prepared in much the same fashion as the goat – au nature. Natural, without any recipes or anything else. Only a slice of lemon and some salt. The tuna was grilled over charcoal so it was barely cooked and then we let it rest under a lid for a while. The taste was wonderful. Then the langoustes were halved and then grilled over intense heat. Now the taste was sensational. About the best seafood I ever had. I wonder if langouste is even better than lobster? They look the same, except for the fact that the langouste gets along without claws.

We got the Peugeot sold, learning a few lessons like that in Africa “right away” means tomorrow and ”in an hour” means some other day. Insha’Allah! With Abou now we are four drivers for two cars which make more sense. Today is the first of January 2008. It is Tuesday. Tomorrow morning we are ready to go the Malian embassy and get our visas and then get out of this crazy place. ;o)

Actually, the spirit of this place is amazing, the people are colorful, patient and generous.

There’s a lot to like. Perhaps I will be back someday. Hopefully they will then have running tap water and better plumbing.



Northern Mauretania

English Posted on 2008-01-02 14:34

It was getting dark and we were quite exhausted from a very long day. We decided to stay in the first oasis on the left side. There we stayed with the Moors of the area at a simple auberge, where they prepared spaghetti for us served in a huge bowl with a small piece of chicken on top. The spaghetti proved difficult to eat with just the fingers. I guess we should have asked for their regular cous cous instead. The spaghetti was what they figured we would like.

After dinner we were invaded by young people from the village who were very eager to test our cell phones, MP3-players and digital cameras. Not that they didn’t have their own cell phones, just that they shared the interest that especially young people all over the world have for these novelties.

We also swapped clothes, donning their boubous (kaftans) and chech (turbans). One of the young moors was a Burt Reynolds lookalike – photos later….

We left before daylight and drove south to Nouakchott (450 kms), where we arrived before noon.

We were driving all the way through a sandstorm that made the desert look like a painting in the haze. Wooden sheds and small huts with the handwriting “auberge” or “restaurant” on the wall. Wornout tents. A few trucks on the road, the occasional French tourist in a camping car. And the annoying police controls, always looking for booze. One of them searched my suitcase when he fell over and lost his hat because there was a toy that looks a lot like a real snake in there. We laughed and drove into town.



The tragedy in Mauretania

English Posted on 2008-01-02 14:32

Just a few short words about an incident that happened last week in Mauritania. A French family of five was attacked when they were picnicking on the roadside near Aleg in the south. They were robbed and then shot with automatic weapons, including the children. Only the father survived, and he is in hospital with multiple gun wounds.

This was reported all over the world and caused an outcry among the French. Is it safe to go to Mauritania? What had happened? Al Qaida took responsibility for the attack. There were reports of bombings along the Algerian border.

We talked to the French we met and also Moroccans who were discussing what had happened. The conclusion was that this was an act by regular criminal thugs and not an act of terrorists.

On the border station, I asked and one officer became agitated and said it was a shame what had happened for Mauritania. All the people had gone to the mosques and said “NON!”, the president had spoken on television and said “NON!”. This was wrong.

I think that after what happened, the roads in Mauritania are probably safer now than they have been before. The control is tightened and everybody driving around is en vigilant.

Addendum: on the Mali embassy in Nouakchott, the secretary took out the visas he had given to the French family. Turned out they were a father with two full grown sons and an Arab friend, no woman. Not the picture media had given, a nice little family with small children camping on the roadside and brutally assaulted by savages. Hmm.



Entering Mauretania

English Posted on 2008-01-02 14:28

A boy in white clothes came walking through the desert and said “Bienvenue a la Mauritanie!”.

He proceeded to exchange all our dirhams for Mauritanian ouguiya and helping us with the formalities. We needed to get visas for ourselves and insurance for the cars. This was done by filling out the forms, waiting in line, paying the fees and adding a number of small bribes.

I always felt that corruption is a bad thing for all people involved. It makes your hands dirty. I don’t like it but I accept like I have to accept many things in Africa because it is this way and I can’t change it. Hopefully it will go away, someday. The racism, the corruption, the poverty.

There were no fewer than three controls at the border station where their main concern seemed to be if we had any alcohol in the car. Totally forbidden in Mauritania. In reality, they were only looking for more bribes,. I am happy to report that we never paid any bribes for this reason. Nor did they find my 18 yr old Knockando single malt, or the two beer cans and casket of wine we also carried.

We gave the boy who had helped us a real leather football as a gift. I then calculated he had made over 25000 ouguiya or €90 in the currency exchange. Not bad for a young enterprising Mauritanian boy.



« PreviousNext »