Blog Image

Africa 07/08

Stockholm - Timbuktu



Movies from the trip

The journey Posted on 2008-09-27 22:03

Blog Image



Mot Bamako

The journey Posted on 2008-01-06 13:58

Det såg till slut ut som att vi faktiskt skulle komma iväg, och Jens fick sitt efterlängtade pass med ett par rejäla stämplar i som berättade att man sett honom med bilen fara ut ur Mauretanien.Då var det bara lite formaliteter på Malis ambassad som saknades. Inne på ambassaden, där jag satt med ett par tjänstemän som diskuterade vardags problem, fick jag kalla kårar. En av dom pratade om det som hänt de fyra fransmännen. Och en av tjänstemännen var inte helt säker på hur många dom var osv. Den andra tjänstemannen förklarar för mig att dom passerat ambassaden bara nån dag innan avrättningen för att få visa till Mali. Och sekunden efter så lägger han upp deras handlingar med foton och allt. Det var som att titta in i en likkista. Och här satt man själv och frågade efter samma sak som dom gjort, och sammam väg ska vi ta dessutom. Men med en smula förstånd så tänker jag på hur bilden faktiskt ser ut. Alla inom mauretaniens alla grupper har fördömt de som hände och den militära närvaron har blivit ännu större. Så faktiskt så kom vi fram till att man nog inte kunde resa säkrare.

Vi tankade upp bilarna och försåg oss själva med ett fantastiskt mål mat från en senegalesiska som Abou kände till. Det var ett lunchställe som låg inne på en bakgård. Under ett större träd satt en kraftig dam framför om en ännu kraftigare grytor, fyllda med alla möjliga godsaker. Och vi blev serverade en skål för oss fyra fylld med grillad fisk, olika grönsaker, chilli , ( som förövrigt gett mig en stickande påminnilse där bak..) och bulgur. Det var en liten speciell detalj med bulguren i det att hon även tog med lite av det brända som legat närmast botten och kanterna. Med sin lite nötiga smak gav det en extra krydda. Mycket förnöjda lämnade vi den galna dammiga staden Noakchott bakom oss och styrde ut mot ”la route de l’espoir” eller hoppets väg. Öken med böljande sanddynor av olika färger kantade vägen och vid en liten bygränskontroll , kom några pojkar fram och slogs om att få sälja färsk kamelmjölk. Det passade utmärkt till det otroligt torra som omgav oss och resan fortsatte. Det snustorra landskapet med några buskar på sin höjd har alltså bosättningar. Små ihoplappade friggebodar av uppsamlat virke som kan bestå av allt som bildar yta, likt plåt, trä, pressening och tyg. Här och där ligger det djurkadaver längs vägkanten blandat med bilar som haft alltför kraftiga olyckor för att det ska vara värt att ta hand om. Det som återstår är bara ett förvridet plåtmonster. Djurkadavren har olika tids märkning, en del ligger med sina ben blottandes mot solen med lite torrt skinn, som en gång hade en funktion. Andra ligger som uppblåsta säckpipor och ser ut att försöka skrika ut ett sista jämrande. Och i detta brutalt nedbrytande landskap finns det ett folk som har en vardag, ett liv, med födelsedagar ( det är nog förresten inte så vanligt ..)men kvällar kring maten, gonattstunder med barnen. Tjafs med någon granne och mycket annat som vi kan ha gemensamt. Men den stora frågan är ju så klart .Hur gör dom för att överleva i detta landskap som förkrossar allt obarmhärtigt. Jag får ta reda på det på en annan resa inser jag och vi fortsätter in mot natten. Och vid en av byarna då vi är både hungriga och trötta erbjuds det något så perfekt som grillat kött vid vägkanten. Det är en annan slags form av vägkrog. Köttet är en slaktad get som dom hängt upp tidigare under dagen, på ett järn kors, och vi kan alltså välja den bit som vi vill. Abou klämmer lite vant på getsteken och bedömer densom bra. Killen kommer fram med en kniv och skär ut biten och överräcker den till mannen lite längre bort som sitter vid en eldstad. Framför eldstaden har dom lagt ut vävda plastmattor och på dom ligger det enklare madrasser med varsin liten kudde. Kunde det bli bättre? Att ligga raklång och titta ut över den gigantiska stjärnhimlen, samtidigt som man känner doften av grillat kött. Så enkelt, och så funktionellt. En slags levnadsminimalism som kändes fullkomlig i sin lilla skala. Köttet serverades på ett fat och vi fick själva skära upp det i bitar. Jag somnade sen så gott att jag inte ens la märke till dom två större jeepar som under natten ställt sig ca en meter ifrån min huvudkudde. Det hade däremot Jon gjort som låg ett par meter ifrån mig. Morgonens färger från lila, mörkblått, umbra och ljust turkos, från ett lysrör i något litet hus, delades med smaken från nybakat bröd.

Värmen tilltog och vi åkte förbi dramatiska bergtrakter, eller trånga små städer, där gatan var fylld av folk, bilar, åsnor, och getter. Dom olika gränsposterna avlöste varann för att tillslut bli den sista i Mauretanien, och vi kom så slutligen in i Mali som vi längtat så efter. Det fick bli nattsömn i staden Nioro där en liten pojke hjälpte oss att hitta ett hotell med ”grand comfort”. Hotell rummen på fyra kvadrat hade två slafar med ett myggnät ovanför sig. Ett av rummen hade en fläkt hängandes i taket, och det andra rummet var försett med en ac av äldre datum som kladdats upp på väggen med en massa gips. Det första rummet saknades det nyckel till och senare upptäckte vi att nyckeln inte passade låset och /eller inte gick att stänga. Jaja man har blivit mindre och mindre kräsen med tiden. Jens och jag delade sängen på 120 cm och nojjig som jag var över myggen la jag mig med kläderna på , under mitt medhavda duntäcke. Jag drömde konstiga drömmar den natten och vaknade sjöblöt. Vi fortsatte sen mot Bamako och åkte på en riktigt fin väg som ibland åkte igenom byar som nog sett lika dana ut sen tusentals år. Lerbyggda hus med halmtak. Märklig konstrast mot vägens exakthet och moderna skyltar. Vi kom in i Bamakos gytter från en av kullarna intill och hamnade på nån slags genväg genom ett kvarter där vägen var så genom dålig att bilarna knappt kunde komma fram. Förväntningarna steg ju närmre vi kom vårt mål, som var att återse vännerna där vi bott då vi var här sist, Jag och Jon. Det vill säga fyra år sedan. Gatorna kändes mer och mer bekanta likt dom ibland starka dofterna som låg som tunga moln. I den stads del dit vi skulle är det bara ett fåtal som är asfalterade. Alla andra är jord och sten. Röd jord och sten och mango träd. Vi kom till korsningen som vi kände så väl till och kom fram till den plats där det var. Och som om tiden stått stilla så var så gott som alla där i ”familjen”. Vi kom ju som en stor överraskning och det återseendet kommer jag aldrig att glömma. Det pussades och skrattades och skreks och kramades och pussades åter i en tid som är svår att mäta i minuter. När så lugnet efter dom stora känslorna lagt sig, en aning, ställdes det fram en skål med vatten för att tvätta händerna och en skål med mat med ris, sås och kött. Sen följde timmar av prat och skratt under gårdens två mangoträd som gav en behaglig skugga,. Vi gick iväg med barnen och skaffade den så goda drycken Dablini som dricks ur små plastpåsar och är hemmagjorda. Vi köpte massa fanta och läsk. Och vi fyllde på hela gårdens alla mobiltelefoner med kredit. Mobilnummren byttes friskt och alla sim kort flög från höger till vänster samtidigt som dom olika ringsingnalerna plingade omkring. Mossou flyttade ut ur sitt rum där vi istället kunde få sova. Och när kvällen kom så satt vi så åter alla samlade precis som vi gjorde för fyra år sen. Någon av kvinnorna satt och lagade mat på öppen eld till allmän försäljning och vi andra satt och bara ”chillade” för att välja ett modernt ord. Natten i dom här delarna av stan saknar gatubelysning så dom få ljus som finns kommer från små butikerna som kantar gatorna. Och det mörker som lägger sig är inte alls besvärande som man kanske skulle kunna tro. Utan så som jag ser det, av avslappnande drag. Staden har gått in i viloläge, folk pratar med små bokstäver och här och där springer det nån glad råtta omkring bland resterna från dagen. Bamako är helt enkelt förtjusande eller ska man kanske snarare säga att folket i Bamako. Dom som gör Bamako, är av ett storsint slag. Man kan få en känsla av att vistas i en slags lekpark byggd av barn. fulla med ansvar men med en lekfullhet och fantasi som saknar motstycke. Var man en tittar så finns det nya lösningar på en struktur man är van vid att se hemmavid.

Det dröjer inte länge tills vi sitter i nyuppsydda kostymer av Malinesiskt snitt i tyget basin. Och glänser ikapp med varann. Jon har den så alltid forna skaran med barn omkring sig som vill bli fotograferade. Alla dom bilder Jon hade med sig från förra gången då vi var här blev en enorm succe och alla fick varsina bilder. Dagen därpå så blev det ett enklare uppspel av killen som säljer cd skivor. Han sjöng playback till en rappartist om alla kände till och det blev snabbt en stor mängd barn och snyggt uppklädda tjejer som stod där och dansade och hade jättekul. Det går mycket enkelt att göra fest. Alla är med på att ha kul och alla ser ut att vara välkomna som till exempel då jag och Jon slank in på en bakgård där det kom en massa musik ifrån. Inne på gården stod det ett trettiotal barn och dansade hejvillt. Vi följde med in i dansen till allas skratt och festen bara fortsatte. Det var ett födelsedagskalas fick vi veta senar. Nu gör vi oss dock iordning för att åka ut mot öknen igen, 900 km härifrån. À bientôt Bamako, in Challa.



Noakchott , eller staden man inte glömmer

The journey Posted on 2008-01-02 13:36

I en ökenvind färdades vi ner mot huvudstaden Noakchott . Vid en av dom sista gränserna in till staden stod en mycket irriterad militär och bad mig att snabbt öppna allt bagage. – Pas d’alcohol? Kom den alltid återkommande frågan. Nej nej ingen dricka (hmm ).. Men bagaget kom ut och jag sa för artonde gången att vi bara hade privata saker, barnkläder och leksaker.-; Ja ja snabbt snabbt. Ut med bagaet. Och han tog över med att öppna en av väskorna, där någon nalle låg och trängdes bland andra plastpåsar. Sen ser vi honom flyga baklänges rakt ut i sanden, mössan tappar han också. Vilken syn. Han hade rört omkring i en av påsarna där det låg en lossas kobra av trä. Vi började skratta allihop och då det faktiskt inte var vårt fel så skrattade även den buttre mannen till, med ett litet nervöst skratt. Det löste situationen och han ville inte forska vidare i några andra väskor eller påsar, och vi kunde fortsätta in mot staden. Vår kära vän Abou Mostafasi kom och mötte upp vid en bensinmack och lotsade oss igenom denna stad man utan att överdriva kan kalla världens dammigaste och kanske också skitigaste stad. Byggd i grå betong och låga hus. Skitigheten kan kanske komma ifrån det oändliga sanddamm som malts omkring av hjul, klövar och fötter. Och vägar är bara en definitionsfråga. Här kan man åka precis som man vill. Allt är tillåtet ( Om Man bortser från ”capital” som är stadskärnan med sina avenyer, men även där finns det stor frihetsmarginal .. ) Abou bor på första våningen i en lägenhet med tre sovrum och ett rum som kan liknas som en bredare korridor. Det är vardagsrummet. Dom är tre män som delar lägenheten så det är inte så trångbott om man jämför med dom andra familjerna som bor på den lilla gården. Det dröjer inte länge förrän Abou med en av flickorna på gården som heter Banko, börjar göra en otrolig fiskanrättning, på senegalesikt vis. Maten görs i vardagsrummet. På golvet, över grillkol. Vatten finns i en brunn nere på gatan. Och man hämtar upp vattnet i dunkar. En ståtoalett utan vatten har han också i ett rum, så en viss standard finns det om en minimalistisk. Fönsterglas finns inte överhuvudtaget i dom här kvarteren som kan kallas ”populära” (fattiga skulle vi nog säga). Man använder sig istället av galler som är svetsade av armeringsjärn i symetriska mönster. Fönsteröppningarna är också av arabiskt snitt med sina valv och bågar. Allt i betong. Här och där har någon målat fasaden i någon sandfärg.

Efter den goda maten åker vi en runda in i stan för några ärenden. Bland dom rullande bilvraken som aldrig tycks vilja ge upp sicksackar vi oss fram till Abous moster som skänker oss en liten killing. Så helt plötsligt sitter vi där Jag Jon och Abou i picupen. Jag med en getkilling i knäet som slickar Jon i örat. Hemma, stänger vi in geten i ett av sovrummen. Geten sniffar omkring bland vårt bagage som står längs ena väggen och undrar nog över sitt nya öde. Abou har på mycket kort tid lyckats hitta folk som är intresserade av att köpa picupen. Det börjar köpslås och vi bestämmer oss för att släppa ”den vita kamelen” som vi döpt bilen till. Till en man som kändes pålitlig. Abou visste vem det var. Så för att köpet skulle kunna bli av så blev Jens tvungen att ge ifrån sig sitt pass för att få en stämpel i det, som deklarerar bilen som utförd ur landet. Ingen fara, det kommer att gå fort sa köparen. 12 timmar eller kanske lite längre. Det har nu gått två dar och vad som hänt är att passet har skickats med ”någon” till ”någon” gränsövergång och ska nu vara på väg tillbaka. Jens är lite orolig. På passet står det att man ska vara försiktig med att lämna ut det.. På morgonen efter hjälper jag till, med viss svårighet att slakta geten. Nere på gatan bredvid våra parkerade bilar flyter blodet ut i en pulserande ström på den smutsiga marken. Allt är odramatiskt. Och Abou är glad över att kunna bjuda på fest mat. Flår den gör han uppe i vardags rummet, genom att först liksom blåsa upp den via ett snitt i ena bakbenet så att skinnet lättare ska släppa. Tre timmar efter det att geten stod och bräkte äter vi på den goda anrättningen på golvet, av dess lever. Som sen följs av resten av köttet och magen. Fettet är också en delikatess som vi la in i lite bröd . En del av köttet ger han till dom andra på gården och även mostern får en stek. Abou tillagade den med lite lök, jordnötolja, salt och peppar.

Då det är den 31a december bestämmer vi oss för att åka ner mot fiskehamnen och köpa langoust och tonfisk. En miljö som är som från en tavla av Van Gogh, då han målade båtarna nere i Camargue. Fast hundra gånger större. På dom stora betongborden låg det fiskar stora som fullvuxna män. Och vi blev erbjudna att köpa en Langoust som vägde närmare fyra kilo.. Ett monster, så vi valde två mindre som bara vägde 1,5kg styck. En hel ton fisk fick vi också med oss styckad i bussiga skivor. Ner mot havet låg fiskarmännen och sov under något som kunde ge skugga. Och uppdragna på stranden låg dom avlånga målade båtarna i hundratal så långt ögat nådde. Mauretanien har ett av världens fiskrikaste vatten, och av vad det man kan se så är det en fröjd, med dom gamla metoderna som används. Ingen utrotning eller skövling här inte. (Men vem vet vad som kanske ligger där ute i det blå diset.. Jag hoppas att det kan få vara som det är, det jag ser.) Ett kallt bad klämde vi in , på en ödslig bit av den långa stranden, innan vi åkte vidare in till stan igen för att göra lite fler inköp. På vägen dit så gick Abous koppling sönder , och bilen blev ståendes mitt i sanden mitt på gatan. Det som sedan hände var en fars. Bilarna som skulle köra om den stillastående bilen i mitten åkte antingen till höger eller till vänster , men vad som väntades där var djupa sanddrivor (trottoaren för övrigt..) och synen av alla bilar som fastnade eller kom igenom sanddynorna var en syn för gudarna. En slags trång passage i ett folkrace rally kanske skulle kunna ge en bild av det hela.- Där kom en polisbil som nästan fastnade följd av en tjutande mindre buss som man inte längre kunde se om det varit en Mercedes eller Renault från begynnelsen. Gummiröken hängde tung och i allt detta lagades Abous koppling och vi kunde efter en timma fortsätta fram till grönsaksmarknden. Vi tog sen en annan väg hem, för att börja göra kvällens goda mat. På menyen stod det. En Pastis till aperetif, sen grillad thonfisk med citron salt och peppar, En sallad av tomater koriander vitlök habanero lök och förvällda bondbönor som mellan rätt och dom vackra grillade langousterna som final. Oförglömligt där på golvet i Abous vardagsrum. Till efterrätt blev det en enkel improvisation köpt från den lilla lilla butiken tvärs över gatan. Cocacola med Mauretanska Ballerina kex. Jaja inte illa. Jag tänker på familjen där hemma över vad dom skulle tycka om att vara här. Och nog skulle dom nog tycka det vara underbart ( alla barnen tycker ju det faktiskt är kul med gamla bilar dessutom, gudskelov..)om man bortser från det där med geten. På kvällen ger vi oss ut bland proppfyllda bilar som alla ska någonstans. Vi ska till stadens ända nattklubb som visar sig vara mycket dyr och ligger i ”la capital”. Till Jens och allas förtret så ser vi att vi är dom ända gästerna och det dessutom spelas gamla discolåtar från väst, som vi gärna skulle ha sluppit ifrån en sån här kväll i Afrikas ”bula”. Men Abou försäkrade oss att det skulle bli fullt med folk , senare ( vid tre tiden typ).Och efter att ha gott ut och åkt en tur,- kommit tillbaka, för att upptäcka att stället fyllts med ca fem killar , tröttnade Jens på det hela som dessutom inte kunde få köpa en öl. Fanta eller cocacola var valet. Jon och Jag stannade kvar medans Jens blev hemskjutsad av Abou. Vi var ju inte heller helt övertygade om det, att stället skulle fyllas till bredden som det sas. Speciellt då man utanför bara kunde se män klädda i sina ”drra”. Men hur det nu blev så avtog den västra musiken för att ersättas med mer och mer afrikanska toner. Folket kom också, och rätt som det var så stod vi där på ett packat dansgolv och svängde omkring så det stod hett till. Väl hem, genom ett dammdisigt Noakchott kunde vi bara säga att det varit en underbar dag. Noakchott och dess svarta sovande gator älskar vi.



SÖDRA MAROCKO

The journey Posted on 2008-01-02 13:34

Om jag haft en känsla av att vi kommit långt söder ut redan, så förstår jag bättre nu. Marocko är ca 250 mil långt och på den nedre hälften ligger städerna långt ifrån varandra. Vi åker genom trakter som är otroligt ödsliga och karga. Enorma vidder så långt ögat når. Och platt som om miljarder ångvältar arbetat i åratal. Vi kör till klockan tolv och tar in på ett hotell som har en förvånansvärt hög standard från det vi tidigare sett. Och begär väckning klockan sex. Sol och återigen enorma vidder. Tankar om vad jag gör här ute, långt ifrån min familj och tryggheten, tankarna färdas ut i den dallrande luften. Ibland möter vi en lastbil eller någon gammal landrover. Alla har det gemensamt att dom är lastade till bristningsgränsen, lutar åt antingen höger eller vänster, och har stora rökmoln på släp. Vägen är inte bred och varje möte kräver koncentration så att man inte utprejass i den steniga vägrenen . Jag ber en liten enkel bön om att bilarna ska hålla. Vi kommer till städer som , Layoun som präglas av militärer som håller polisario ( motståndsrölelsen ) i schack. Vi blir inbjudna till en äldre man som Jens stött på inne på banken, Sidatti Musbah att dricka the. Han berättar om sina fyra fruar, tre vita och en svart med ett stort varmt leende. Hans barn och nuvarande fru satt också där i det enkla lilla rummet. Frun var upptagen med att göra théet som alltid på den här sidan av världen tar lång tid. Det ska värmas ,blandas, hällas tillbaka i den lilla thekannan för att åter hällas upp i dom små glasen. Efter stund kommer också den större sonen in. En mycket stilig man i 35 års ålder tippar jag, med kraftigt handslag, kommer in i rummet och hälsar sin pappa med att kyssa hans hand och sen även hans panna. Dom båda bär den traditionella klädseln ”Drra” som bara den skulle kunna vara ett ämne i kläddisign. Sonen hade varit lärare på Kuba i nio år. Dom andra barnen tittade nyfiket på oss hela tiden. Jens som blev glad att få prata spanska såg ut att njuta av stunden. Vi frågade vad den gamle pysslade med och han berättade lite försynt att han var klanledare. Men inte den där stora –”grande” utan den av den mindre sorten. Han såg ut att kunna passa in i sin roll bra. Vi tackade för deras gästfrihet och åkte vidare. Värmen tilltog. Ut på samma vidsträckta väg igen, kilometerlånga raksträckor. Ibland så delades synfältet med atlantens stora blå på högra sidan och den heta öknen på den vänstra. I staden Boujdour som ligger strax söder om kanarieöarnas breddgrader stannar vi till för lite cigarett inköp och förfriskning. Det blir lite handel med ortsbefolkningen. Jens säljer sin dator bla. Och dom vill också köpa våra fälgar vi tagit med oss. Och mannen som dök upp som möjlig köpare, visade sig vara samme man som svetsat vårt avgasrör fyra år tidigare. Det är trots allt en större stad på kanske 150 000 invånare. Så undra på att man blir förvånad. Vi kramades om på ett sett som vi nästan varit bröder. Mötet blev dock kort då vi kände oss tvungna att ta oss in längre söder ut. Men allt var så starkt men ändå enkelt. – Vi ses nästa gång, och då längre tid. ”in Challa”. Blev det sista vi sa tillvarandra. Den natten somnade vi sent. Vid tre, på en bensinmack med ett hotell som tyvärr var fullsatt, så klart. Jens somnade i baksätet och Jon och jag på ett parti betonggolv under konstruktion intill en palm och en större Benjaminfikus. Under natten hade mitt avgasrör lossnat. En provisorisk lagning vid vägkanten med en cocacola burk hade funkat, men att fortsätta på det viset ner till Noakchott vore inte att rekommendera. Så vi fick det gjort på bensinmackens bakgård. Under tiden det svetsades så lyckades en yngre kille som körde en större jeep backa in i vår nymålade dörr så att det blev en präcktig buckla. Ja ,näe, nu får det vara slut på alla broms effekter om vi någonsin ska komma fram till musikfestivalen. Vi stötte på en yngre nomad som kom inrullandes med sin landrover från tidigt sextiotal. Den var han meckaniska kamel och drag djur. I framsätet satt 8 killingar och på flaket trängdes ytterligare ett tiotal under en fantastiskt samling nödvändigheter för ett nomadliv typ kaffekanna, mattor , dunkar . Ja det låter kanske inte så speciellt, men när man samtidigt tittar ut mot dom karga ödsliga viddderna, som är indirekt eller direkt dödsfarliga får det ett helt nytt perspektiv. En ”modern europé” hade på ett liknande sätt att leva, nog förskansat sig med en armada med tekniska hjälpmedel och säkerhetsutrustning. Det kändes så osäkert att se honom där med sin 45 åriga gamla jeep som sett det mesta redan, fylld med dom små bräkande liven. Det essentiella livet vaskas fram, vi fortsätter till gränsstationen och blir sen där sittandes i fyra timmar för avtullning av bilarna tillsammans med ett tjugotal andra värmetrötta resenärer. Väl ute från Marockansk mark på väg mot den maurutanska gränsstationen åker vi fram i intet. Inga vägar, inga skyltar eller vägindikationer. Bara vassa stenhällar och hård sand. Man skulle också kunna tro att man kör genom en vild sopptipp med gamla plastpåsar flygandes eller likt julgranspynt fastnat i någon taggig buske. Man är fri att åka var man vill, ingen är där för att förklara. Men att åka ut i det fria då det fria känns minst sagt hotfullt och farligt ut är en liten lycka och vi gör så gott vi kan för att ta oss fram till nånting som ska se ut som en gränsstation. Och efter ett tag så skymtar vid en byggnadsformation som måste vara tullen Och det stämde bra. En gränsstation som dels bestod av ett mera nybyggt platt hus och följt av ihoplappade skjul som tillhörde tullen. Den ena kontrollen efter den andra. Jag blev lite små nojjig när dom kom fram med sina gevär, och förklarar som till ett barn att alcohol är förbjudet i den islamiska republiken Mauretanien. Nääe, då, eller jo föresten. En öl har vi nog liggandes någonstans.. Hmm vad kan hända om dom upptäcker dom 5 litrarna med vin eller flaskan med 18årig whisky, eller flaskan med Pastis?? Jag ville bara där ifrån. Och det kom vi också. Nu fanns det en väg, som vi kunde köra på och då jag ser ut över det dramatiska landskapet och tänker tillbaka fyra år, då Jon och Jag åkte igen här helt utan väg tecknas ett mycket stort frågetecken framför mig. Helt sjukt, omöjligt. Med en liten söt peugeot stationsvagn dessutom.. Men det var en annan historia jag kan berätta om vid ett annat tillfälle. Vår formation av tre bilar rullade in i landet och fann det bäst i att hitta något att äta, som vi inte gjort på hela dagen sen frukost. Så hungriga och trötta, kändes det skönt att få slå sig ner på ett gästgiveri. ( ett skjul av plåtbitar och annat upphittat material). Till middag blev det ett djupt fat med spaghetti. En liten bit kyckling låg och prydde det stora spaghetti berget. Vi högg in med våra högra händer över maten , nöjda och glada. Och innan vi la oss för natten kom halva gårdens befolkning in och vi pratade fruar, barn, bilder, olika klädstilar och tekniska erövringar likt mp3 eller digitalkameror. Sen när alla gått hem till sitt satte jag mig ute på den varma sanden. Stjärnhimlen gnistrade med sin oändlighet och mina tankar släppte fästet och for seglandes ut i det varma svarta, tillsammans med min blå cigarettrök.



Målning i det fria

The journey Posted on 2008-01-02 13:30

Dagarna går och vi börjar få ont om tid. Vi gjorde dessutom den smått märkliga upptäckten att det inte bara var en stötdämpare som saknades utan tre stycken. Alltså, inga alls därbak. Undra på att det skaka.. Och balken som stötdämparna ska vara fästa i var så rostig att den hängde fritt. Och ändå gick den igenom hos Svensk Bilprovning! Att dom inte upptäckte att det saknades tre stötdämpare måste ju verkligen ta priset. Och nu pratar vi dämpare förövrigt. Inga små grejer inte som kan gömma sig bakom någon liten plåt eller så nåe. Men vi gick ju ju alla på det. Mohammed kom tidigt i dag och det blev full aktivitet på gården. Även Den Franska familj som bor granne med oss har blivit inblandade då vi fått ta el från dom då våran bara slår av hela tiden. Eftermiddagen spenderades inne i Tiznit hos bland annat Le Lion som skulle ta sig en titt på vårt nya problem, Och att han inte såg det som ett problem kom ju inte helt oväntat Sedan gick vi så åter till den så härliga hammamen och tog oss en lögning. Alla kände igen oss sedan dagen innan och hejade på oss på ett sätt som verkligen känns hemtrevligt. Det har för övrigt hänt vid massor av tillfällen. Det som var otroligt var att Jon som bara timmen innan sett mycket vissen ut, och jag blev faktisk lite orolig, kvicknade till rejält efter lögningen och passade på att klippa sig och raka av sig skägget. Skönt, då mår vi alla bra igen då. Samma kväll var vi inne på stans finare Hotel som dessutom säljer öl och vin. Fin dekor men död stämning och det satt en större grupp utlänningar likt oss i ett rum bredvid. Men man kunde riktigt känna vilka olika missions vi hade och var på väg mot. Jag och Jens tog in en Räkor med majonnäs till förrätt och det kan ju vara väldigt gott , men det var något med räkorna som det inte skulle vara. Antingen ska dom vara kalla eller så ska dom vara varma och tillagade men dom här små rosa varelserna var ljumt rumstempererade. Är det så himla nyttigt frågade vi oss själva. Nej, så jag tog en rejäl klunk vitt vin i hopp om att vinets goda verkan skulle kunna neutralisera det onda, och inte nog med det så tog vi oss en rejäl Pastis när vi kom hem för att vara på den säkra sidan, och banne mig så kom inte den där magkonvulsionen som vi låg och väntade på.

Jag känner en viss oro för tiden som rasar iväg, Målningen är inte gjord ännu och jag får en känsla av att allt rinner iväg. Och det är inte bara jag som känner så utan alla känner likadant. Till och med Mohammed börjar visa tendenser, så till sist så lägger vi upp en deadline, färdigt eller inte färdigt så måste vi ge oss av i morgon. Och som blomman på kaktusen ( typ grädde på moset ) blev vi tvungna att återigen göra en stor svetsning hos ”le lion”, Väl hemma diskuterades det priser och det surnade till en aning då vi kände att Mohammed hade lagt priset på det nästan tredubbla av vad vi själva hade trott. Till sist så orkar jag inte hålla på med förhandlingarna, Mohammed som vill massor med pengar, Jon och Jens som vill åka iväg, och samtidigt att det inte ska bli för dyrt. Och jag som vill detsamma, så klart. Stress hänger dåligt ihop med liknande resor och situationen gav en liten dålig bismak tyvärr, men vi kom iväg i alla. Med två målade bilar och en spacklad, delvis av oss och delvis av mohammed försvann vi ut ur Tiznit.



EN VARDAG I TIZNIT den 24 dec

The journey Posted on 2007-12-25 22:39

Bruset från vågorna och solen väckte mig, och en ny dag stod i farstun. Sand i sängen men en kropp som inte varit så ren sen måna dagar. Att försöka få dagen att bli så effektiv som möjligt kan ibland vara svårt och en värre när nya problem uppstår som då vi upptäckte att det blivit ett stort brott eller säga som det var. Bladfjäderfästet var helt av och hade dessutom hoppat ur sitt läge så att bakaxeln nu stod snett. Och med ett liknade problem var det till och med riskabelt att ta sig in till Tiznit med sina 15 km.. Hmm och Mohammed var arg för att jag tyckt det var dyrt med 500 kr för slippapper, tejp och lite spackel. Ja som det kan gå. Vi åkte i alla fall in med risken att hela schabraket skulle braka ihop Men med försiktighet gick det bra och vi kom in till stan hela och rullandes. Vi stannade till vid en butik och beställde nya stötdämpare från Cassablanca och fortsatte sen ut mot ett huskomplex med en verkstad i bottenplanet. En stor oljecistern dolde infarten till svetsarens arbetsplats, och man fick ingen direkt känsla av att det fösegicks någon större aktivitet. Ut ur halvdunklet kom så en rund man med ett stort leende och stora aningen svullna ögon. På sig hade han en stickad eller kanske virkad kalott och en stickad imitation av en norsk lusekofta. En dålig imitation med tanke på att det knappt såg ut som en lusekofta, så i slutändan så kanske det inte var en imitation utan, ja en kofta med mönster helt enkelt. Hur som helst så hade han en ung förmåga som stod i hans närhet och gjorde vad som befalldes. Storsvetsaren och grabben såg ut att ha en fin relation till varandra och pratade med varann på ett sätt som vänner emellan. Vi förklarade vårt lilla problem med bilen, som för le Lion, viket han också kallades för, inte såg ut att vara några som helst problem med. Le Lion och den lilla grabben satte på sig sina rayban glasögon och satt sen nere på backen och bankade och slog och svetsad så att de rök om ett. Pojkens leende var något som skulle kunna smälta den största stenen till mjukaste gräddfluff, och le Lions skratt, då vi tog bilder av honom fick oljecisternen att runga i sitt gods. Så summa sumarum kunde vi åka därifrån mycket glada av att ha träffat så trevliga och varma människor och sen att bilen också blev lagad. Dock betalade vi ett pris som jag senare insåg var det tredubbla av vad som är cotume här i Marocco. Lite shopping i stan, sen direkt hem till huset vid stranden där det slipades å slipades på den gamla peugoten, likt en marockansk version på det amerikanska ”pimp my ride”. Men vi kommer aldrig att gå så långt, utan kommer att hålla oss till det enkla snittet och strunta i att göra inredningen i fårskin som vi sett många bilar ha på instrument brädan. Kvällens strålar gnistrade ikapp mellan hibiskusblommornas starkt röda färger och kontrasterade sig underbart med den djupa gröna färgen från dess bladverk. Marken är rödbrun färgad och påminner om söndersmulat tegel och känns varm. Våra vänner som jobbat på bilarna tog en av våra bilar och åkte hem efter en lång arbetsdag. Och vi gick till byns hotel restaurang för att se om man kunde få i sig något ätbart. Som jag tidigare skrev så blev faktiskt Jon bra i magen och har nu åter börjat äta mat om en i försiktig skala. Inne på restaurangen som kunde svälja ca 150 gäster var vi dom ända sittandes. Lugnt och skönt. Havet kunde vi titta ut på genom dom stora panorama fönstren, med dess stora kraftiga vågor som slog in mot sanden. Och från andra ändan av salen som låg utan tak kom frisk luft in med dofter från växtarrangemengen på den lilla gården. Julstämning kan man nog knappast prata om, Men jag fick mig en tomtekyss då jag pratade med Hedvig och Gisela i mobilen. Gisela tyckte däremot inte att min julklapp till henne var fin, snarare så kändes det mer som om jag förolämpat henne med den pannlampa, jag själv tyckte skulle kunna gjöra ordentlig nytta. Då hon läser böcker i sängen med oss alla andra omkring henne. Själv fick jag en bok om hur jag kan lära mig hur kvinnor fungerar. Så det kommer väl att visa sig att jag kanske blir en förstående ( ? ) man till slut.



AGLOU- plage

The journey Posted on 2007-12-25 22:31

Då fler familjemedlemmar skulle komma på besök blev det för trångt för att vara kvar i Tiznit, och har nu flyttat ut till ett underbart strandhus ett 100tal meter ovanför havet i den lilla byn Aglou 20 km från Tiznit. Vår vän Mohammed som ska måla om våra tre bilar börjar dock få problem då han vet att vi har en tidsfrist och det har nu börjat regna kraftigt.. ( Han jobbar utomhus, och att måla eller spackla en bil i regnet är inte att rekommendera).

Det var ett regn som inte skulle hålla i sig ett längre tag och idag har det varit soligt hela dagen. Mohammed med kompis har jobbat med bilarna hela dagen, Jon har börjat få ont i magen efter matchocken igår med allt fårkött och då kanske framförallt den där halvgrillade levern. Ajaj, för sist då Jon och Jag var nere i Afrika så blev Jon magsjuk i Frankrike, så till den grad att vi blev tvungna att åka in på akuten i staden Lodève som ligger 30 km ifrån där jag och min familj har vårat hus. Det blev dramatik och Jon fick ligga en natt på sjukhuset. Hoppas nu att det inte ska hända igen. Det är psykande att ha ont i magen. Jens och Jag passade på att ta oss in för en behövlig rengörning. Män luktar redan i rent skick starkt . I smutsigt skick kan dom närma sig lukter liknande smutsig hund eller dylikt. Så hammamen låg välkomnande för oss alla inblandade. Och det var första gången vi besökte ett turkiskt bad.Vi tog en hammam option med massage comfort för 100 dirham för Jens och jag körde den ekonomiska linjen- ryggmassage för 60 dirham. Iklädda badrockar klev vi in genom den gigantiska rostfria dörren som om det varit in till Fort Knox största bankvalv och slogs av en varmfuktig dimma. Det var ganska sparsmakad belysning och var av sorten ekolight, och satt högt upp i taket som var välvt i en bågform. Tre liknande rum låg parallellt med varann, inga fönster givetvis och med välvda portaler emellan. Allt var kaklat i vitt förutom en mörkblå bård som låg i brösthöjd. Två kranar i väggen var allt som fanns i rummen och dom medhavda hinkarna. Och det som var mest uppseende väckande var männen som låg där platt utspridda på kaklet som stekta ägg, och det var inte förrän man tagit av sig tofflorna man började förstå det hela. För golvet var väldigt varmt och på det hälldes det ytterligare ut väldigt varmt vatten. Oj vad skönt det var att bli , typ stekt ägg.. Efter att ha legat ett slag kom en mager man in och började gnida ren mig med en sån där, lite rispig tvätthandske. Jens tyckte nog att tvålen vi fått med oss in luktade lite konstigt och undrade om den nog inte var gjord av får fett, men jag försäkrade honom att det var olivoljetvål, om en i gelé form. Jens vet väldigt mycket och imponerar med sina alltigenom märkliga kunskaper från det ena till det andra ämnet, men så ibland kan det kännas roligt att få själv lägga till något i hanns brokiga databas. Det smordes och gneds utav bara den och bara ryggen var det inte tal om utan här var det en genomkörare från det övre hårfästet ner till tåspetsarna. Sen kom det en slags arabisk streching som fick Jens att titt oroligt på mig där jag låg och kved med benen som viktes i dom mest märkliga formationerna. När han , den spensliga äldre massören sen började vrida mina armar i en vacker men omöjlig teckning blev jag till slut tvungen att artikulera mina kvidningar till ett mer begripligt språk, och förklara att jag har inflammerade muskelsäckar i axlarna. Det köpte han och övergick till att skölja mig med hett vatten. Och jag låg numera som ett gott men vändstekt ägg på kaklet och flåsade. Att se vad Jens fick för behandling gick heller inte av för hackor. Och jag kan nästan svära på att hans lemmar aldrig varit i närheten av något liknande. Hans massör förde dessutom intressanta små ljud som på något vis kanske skulle indikera, smärta smärta smärta och så pyste han med läpparna som att nu kan du pusta ut, och så igen det lilla tickande ljudet för smärtan och dom otroligt akrobatiska ställningarna han lyckades skapa fram ur Jens kroppshydda, och så pyset från läpparna. När Jens kom ut från den gigantiska rostfria dörren såg han medtagen ut. Men aj aj aj, ifrån mina byxor kom ringsingnalen från mobilen , vem där jo Jon med en klen stämma som undrade vart vi tagit vägen. Så det blev att vi snabbt åkte hem till vårt hus i Aglou-plage. Och upptäckte till vår lättnad att Jon inte mådde värre en att han kunde gå ett par steg, prata och inta sina mediciner. I morgon kommer han att känna sig mycket bättre. Ja här sitter man då den 23 dec, dan före doppare dan, långt ifrån den familj som jag älskar så mycket. Hedvig min dotter fyllde 6 år igår och hennes underbara röst på telefonen då jag ringde fick inte plats i den larviga telefon luren, så underbar som hon är. Hon blev glad för dom svarta mysjogging byxorna jag köpt till henne och som jag kände på mig la hon extra märke till dom glittriga diamanterna på sidan. Vilken supertös det är Hedvig. Sen att dom låg alla i kräksjukan förutom Matilda som snart ska fylla femton år, var ju inte lika kul. Framförallt inte för min fru (även fast vi inte ännu har gift oss så tycker jag, fru är det mest passande att säga.)Att sitta där i minus femton grader med tre kräksjuka- barn( Vinterkräksjukan kallas den nog förresten), är då verkligen ingen hit. Jag gjorde vad jag kunde på telefon och tröstade henne med att säga att vi i alla fall inte hade fint väder och att det regnade. Gisela som min fru heter, är dock av ett sällan skådat virke som inte låter sig böjas för en liknande händelse. Gudskelov.



TIZNIT

The journey Posted on 2007-12-25 22:26

Under kvällen gick Jon och Jag ut i medinan dels för att smälta maten, och för att insupa lite nya intryck. Har man läst eller hört tals om tusen och en natt så förstår man snabbt var källan till historierna är tagna. Vi gick planlöst in i medinans virrvarr av gränder. Lukterna är nya och ljuset från glödlampsliknande gatljus gav ett varmt och spännande sken med mjuka djuplila skuggor. Husens väggar är putsade i slät struktur och med enkla former, dekoren finner man på dörrar och fönstergaller i snirliga arabesker. I dom nyare stadsdelarna så byggs det större hus ( där vi bor) och formerna skulle kunna påminna om vårt sjuttiotal, och det som gör skillnaden är återigen ornamenteringen kring fönster, dörrar och i vissa fall balkonger (som är byggda inåt mot huskroppen) . Männen i sina burnuser och beslöjade kvinnor med färgsprakande tyger , gör också sitt till. På vägen hem stötte vi på en färgad kille iklädd fotbollströja från Chelsea som erbjöd oss att sova hemma hos honom, men vi tackade för förslaget, och kom sen tillslut hem till vårat näste bland gränderna.



Next »