Det såg till slut ut som att vi faktiskt skulle komma iväg, och Jens fick sitt efterlängtade pass med ett par rejäla stämplar i som berättade att man sett honom med bilen fara ut ur Mauretanien.Då var det bara lite formaliteter på Malis ambassad som saknades. Inne på ambassaden, där jag satt med ett par tjänstemän som diskuterade vardags problem, fick jag kalla kårar. En av dom pratade om det som hänt de fyra fransmännen. Och en av tjänstemännen var inte helt säker på hur många dom var osv. Den andra tjänstemannen förklarar för mig att dom passerat ambassaden bara nån dag innan avrättningen för att få visa till Mali. Och sekunden efter så lägger han upp deras handlingar med foton och allt. Det var som att titta in i en likkista. Och här satt man själv och frågade efter samma sak som dom gjort, och sammam väg ska vi ta dessutom. Men med en smula förstånd så tänker jag på hur bilden faktiskt ser ut. Alla inom mauretaniens alla grupper har fördömt de som hände och den militära närvaron har blivit ännu större. Så faktiskt så kom vi fram till att man nog inte kunde resa säkrare.

Vi tankade upp bilarna och försåg oss själva med ett fantastiskt mål mat från en senegalesiska som Abou kände till. Det var ett lunchställe som låg inne på en bakgård. Under ett större träd satt en kraftig dam framför om en ännu kraftigare grytor, fyllda med alla möjliga godsaker. Och vi blev serverade en skål för oss fyra fylld med grillad fisk, olika grönsaker, chilli , ( som förövrigt gett mig en stickande påminnilse där bak..) och bulgur. Det var en liten speciell detalj med bulguren i det att hon även tog med lite av det brända som legat närmast botten och kanterna. Med sin lite nötiga smak gav det en extra krydda. Mycket förnöjda lämnade vi den galna dammiga staden Noakchott bakom oss och styrde ut mot ”la route de l’espoir” eller hoppets väg. Öken med böljande sanddynor av olika färger kantade vägen och vid en liten bygränskontroll , kom några pojkar fram och slogs om att få sälja färsk kamelmjölk. Det passade utmärkt till det otroligt torra som omgav oss och resan fortsatte. Det snustorra landskapet med några buskar på sin höjd har alltså bosättningar. Små ihoplappade friggebodar av uppsamlat virke som kan bestå av allt som bildar yta, likt plåt, trä, pressening och tyg. Här och där ligger det djurkadaver längs vägkanten blandat med bilar som haft alltför kraftiga olyckor för att det ska vara värt att ta hand om. Det som återstår är bara ett förvridet plåtmonster. Djurkadavren har olika tids märkning, en del ligger med sina ben blottandes mot solen med lite torrt skinn, som en gång hade en funktion. Andra ligger som uppblåsta säckpipor och ser ut att försöka skrika ut ett sista jämrande. Och i detta brutalt nedbrytande landskap finns det ett folk som har en vardag, ett liv, med födelsedagar ( det är nog förresten inte så vanligt ..)men kvällar kring maten, gonattstunder med barnen. Tjafs med någon granne och mycket annat som vi kan ha gemensamt. Men den stora frågan är ju så klart .Hur gör dom för att överleva i detta landskap som förkrossar allt obarmhärtigt. Jag får ta reda på det på en annan resa inser jag och vi fortsätter in mot natten. Och vid en av byarna då vi är både hungriga och trötta erbjuds det något så perfekt som grillat kött vid vägkanten. Det är en annan slags form av vägkrog. Köttet är en slaktad get som dom hängt upp tidigare under dagen, på ett järn kors, och vi kan alltså välja den bit som vi vill. Abou klämmer lite vant på getsteken och bedömer densom bra. Killen kommer fram med en kniv och skär ut biten och överräcker den till mannen lite längre bort som sitter vid en eldstad. Framför eldstaden har dom lagt ut vävda plastmattor och på dom ligger det enklare madrasser med varsin liten kudde. Kunde det bli bättre? Att ligga raklång och titta ut över den gigantiska stjärnhimlen, samtidigt som man känner doften av grillat kött. Så enkelt, och så funktionellt. En slags levnadsminimalism som kändes fullkomlig i sin lilla skala. Köttet serverades på ett fat och vi fick själva skära upp det i bitar. Jag somnade sen så gott att jag inte ens la märke till dom två större jeepar som under natten ställt sig ca en meter ifrån min huvudkudde. Det hade däremot Jon gjort som låg ett par meter ifrån mig. Morgonens färger från lila, mörkblått, umbra och ljust turkos, från ett lysrör i något litet hus, delades med smaken från nybakat bröd.

Värmen tilltog och vi åkte förbi dramatiska bergtrakter, eller trånga små städer, där gatan var fylld av folk, bilar, åsnor, och getter. Dom olika gränsposterna avlöste varann för att tillslut bli den sista i Mauretanien, och vi kom så slutligen in i Mali som vi längtat så efter. Det fick bli nattsömn i staden Nioro där en liten pojke hjälpte oss att hitta ett hotell med ”grand comfort”. Hotell rummen på fyra kvadrat hade två slafar med ett myggnät ovanför sig. Ett av rummen hade en fläkt hängandes i taket, och det andra rummet var försett med en ac av äldre datum som kladdats upp på väggen med en massa gips. Det första rummet saknades det nyckel till och senare upptäckte vi att nyckeln inte passade låset och /eller inte gick att stänga. Jaja man har blivit mindre och mindre kräsen med tiden. Jens och jag delade sängen på 120 cm och nojjig som jag var över myggen la jag mig med kläderna på , under mitt medhavda duntäcke. Jag drömde konstiga drömmar den natten och vaknade sjöblöt. Vi fortsatte sen mot Bamako och åkte på en riktigt fin väg som ibland åkte igenom byar som nog sett lika dana ut sen tusentals år. Lerbyggda hus med halmtak. Märklig konstrast mot vägens exakthet och moderna skyltar. Vi kom in i Bamakos gytter från en av kullarna intill och hamnade på nån slags genväg genom ett kvarter där vägen var så genom dålig att bilarna knappt kunde komma fram. Förväntningarna steg ju närmre vi kom vårt mål, som var att återse vännerna där vi bott då vi var här sist, Jag och Jon. Det vill säga fyra år sedan. Gatorna kändes mer och mer bekanta likt dom ibland starka dofterna som låg som tunga moln. I den stads del dit vi skulle är det bara ett fåtal som är asfalterade. Alla andra är jord och sten. Röd jord och sten och mango träd. Vi kom till korsningen som vi kände så väl till och kom fram till den plats där det var. Och som om tiden stått stilla så var så gott som alla där i ”familjen”. Vi kom ju som en stor överraskning och det återseendet kommer jag aldrig att glömma. Det pussades och skrattades och skreks och kramades och pussades åter i en tid som är svår att mäta i minuter. När så lugnet efter dom stora känslorna lagt sig, en aning, ställdes det fram en skål med vatten för att tvätta händerna och en skål med mat med ris, sås och kött. Sen följde timmar av prat och skratt under gårdens två mangoträd som gav en behaglig skugga,. Vi gick iväg med barnen och skaffade den så goda drycken Dablini som dricks ur små plastpåsar och är hemmagjorda. Vi köpte massa fanta och läsk. Och vi fyllde på hela gårdens alla mobiltelefoner med kredit. Mobilnummren byttes friskt och alla sim kort flög från höger till vänster samtidigt som dom olika ringsingnalerna plingade omkring. Mossou flyttade ut ur sitt rum där vi istället kunde få sova. Och när kvällen kom så satt vi så åter alla samlade precis som vi gjorde för fyra år sen. Någon av kvinnorna satt och lagade mat på öppen eld till allmän försäljning och vi andra satt och bara ”chillade” för att välja ett modernt ord. Natten i dom här delarna av stan saknar gatubelysning så dom få ljus som finns kommer från små butikerna som kantar gatorna. Och det mörker som lägger sig är inte alls besvärande som man kanske skulle kunna tro. Utan så som jag ser det, av avslappnande drag. Staden har gått in i viloläge, folk pratar med små bokstäver och här och där springer det nån glad råtta omkring bland resterna från dagen. Bamako är helt enkelt förtjusande eller ska man kanske snarare säga att folket i Bamako. Dom som gör Bamako, är av ett storsint slag. Man kan få en känsla av att vistas i en slags lekpark byggd av barn. fulla med ansvar men med en lekfullhet och fantasi som saknar motstycke. Var man en tittar så finns det nya lösningar på en struktur man är van vid att se hemmavid.

Det dröjer inte länge tills vi sitter i nyuppsydda kostymer av Malinesiskt snitt i tyget basin. Och glänser ikapp med varann. Jon har den så alltid forna skaran med barn omkring sig som vill bli fotograferade. Alla dom bilder Jon hade med sig från förra gången då vi var här blev en enorm succe och alla fick varsina bilder. Dagen därpå så blev det ett enklare uppspel av killen som säljer cd skivor. Han sjöng playback till en rappartist om alla kände till och det blev snabbt en stor mängd barn och snyggt uppklädda tjejer som stod där och dansade och hade jättekul. Det går mycket enkelt att göra fest. Alla är med på att ha kul och alla ser ut att vara välkomna som till exempel då jag och Jon slank in på en bakgård där det kom en massa musik ifrån. Inne på gården stod det ett trettiotal barn och dansade hejvillt. Vi följde med in i dansen till allas skratt och festen bara fortsatte. Det var ett födelsedagskalas fick vi veta senar. Nu gör vi oss dock iordning för att åka ut mot öknen igen, 900 km härifrån. À bientôt Bamako, in Challa.