Blog Image

Africa 07/08

Stockholm - Timbuktu



Leaving Nouakchott

English Posted on 2008-01-06 15:59

Leaving
Nouakchott

On the
Mali embassy we spent an hour or two and then we had our visas. The last thing
to do was having lunch at the Senegalese woman. Her lunch place lies on a back
street on the eastern outskirts of town. Abou had taken us there once before, a
half hour drive from his home, so she must be good. So good actually, that she
didn’t have a sign up – no need, she would be sold out anyway. The Senegalese
woman lies in her garden like a whale with two giant bowls of food, one with
bulgur boiled with Maggi and bouillon and the other with either fish, meat or
chicken and a wide selection of vegetables. You handed her 1000 Ouguiya (35
SEK/€4/$5) and she would fill a large bowl with bulgur and large chunks, enough
to feed four. She would also take a handful of chili and lay on the edge, and
on the other edge a handful of the crust of the bulgur. Gourmet food.

As soon
as we were out of town, we were in the desert. Sand everywhere. Scattered
villages, nomad tents. A straight, endless, rather rough road, just narrow
enough that meeting traffic would demand full concentration to stay on the
pavement. A ten hour drive to the Mali border ahead of us.

At the
first military checkpoint the officer complained about his diesel tank leaking
and asked for a contribution. Reluctantly we handed him a bill, which turned
out to be 1000 Ouguiya and his face lit up. After this, it was smooth sailing all
the way to the border, no more harassment and no more bribes. But several times
they admonished me that I was not wearing my bou-bou correctly, something that obviously annoyed them. They’re
proud, the people of the desert. You’re supposed to wear a shirt and the proper
baggy trousers under. No skin should be visible between the knees and the neck.
You should sit upright and carry yourself with dignity. Not easy to relax if
you’re a Mauretanian…..

Two boys
offered us a bottle of lait de chamoux,
camel’s milk, still warm. It tasted very nice, resembling cow’s milk but
richer. Abou told me that camel meat is a delicacy and quite expensive. It
should be boiled in camel’s milk and is very good for your santé. These animals are more useful than I thought. Besides being
very graceful to watch.

After a couple hours we passed the town of
Aleg, which is near where the French family was murdered. We filled the cars with gasoil
(diesel) and I asked the locals about it, and they all agreed it was a really
bad thing, but that we shouldn’t worry – this is a safe part of the country.

We kept on driving, and when the day was over
and the stars started filling the sky, we stopped for the night at a
restaurant/auberge. This was in true desert style – mattresses with pillows
strewn out on the sand, with a choice of outdoors or under a ceiling. On a rack
pieces of fresh goat meat were exposed. We only had 3000 Ouguiya so we had to
negotiate, and ended up with some nice pieces of ribs and steak.

We then had tea with the locals. And chatted a
long while with a crew of Malines truck repairmen, who were on the verge of
desperation after having spent a full month in this desolate place trying to
repair a broken truck engine. The trailer had obviously been parked blocking
half the road all that time – without being driven into, which surprised me.
The crew looked oil soaked and unhappy, one almost started crying. We suggested
they find another tractor to haul the trailer away, but their boss had told
them no. They were being skinned by the local moors and they were probably
tired of eating goat.

That is one thing about the moors – they try
to get your money. Even the ones we stayed with the first night, where we
watched football and had tea with them, asked for a relatively outrageous sum
of money (namely 5000 Ouguiya, 175 SEK, €18) for the spaghetti and very basic
lodging they had offered.

The Africans we meet are different; they don’t
try to eat you up. Abou hates the bartering. I was buying shoes at the market
in Nouakchott and the price came down from 6000 to 4500. I showed them 4200 and
after a long verbal exchange, Abou grabbed my money and threw it on the table
with disgust, picked up the shoes and said “allez” – let’s go. Perhaps to Abou, I am about as bad as the
moors. I still have a lot to learn about Africa….

Now we discussed where to stay for the night,
and we decided to just grab a blanket and stay on the mattresses we had dinner
on. These people were hardly going to shoot us after drinking tea with us, eh?
Perhaps that is what the French should have done. If you mix with the locals,
they will protect you. Remember, most people in this world are good people. The
exceptions are a minority of few.

The next day was another long drive that would
take us to the Mali border. The road was straight and endless like so many
other days. The houses and villages we saw looked very basic – cubes with two
doors. Sometimes a mosque. People looked very poor. More reading about
Mauretania here:

Slavery
in Mauretania

Finally we saw mountains. And some mountains!!
It looked just like Arizona. Jon went wild with the camera. This would be a
perfect setting for an African western. We suggested “The Good, the Bad
and the Mauritanian” or even better “For a handful of Ouguiya”.
Bonko from Nouakchott would be terrific as
the damsel at the saloon, and cool Abou
would play the Clint Eastwood part. :o)

The wildest part of the mountains occurred
just before the last city of Mauretania, Ayoun. While we were busy taking
pictures, a boy in a costume came running down the road until he stopped by our
cars. I noticed he appeared to be freezing, although the temperature was at
least 28 Celsius. He didn’t speak, nor did he appear to understand anything we
said to him. Finally I gave him an olive and some water, which he cautiously
accepted. He looked like a gypsy boy. Strange he was.

A cowboy on a horse came driving his cattle
across the road, again and again, as if he was having fun. Finally a new
Landcruiser came at high speed and veered at the last minute, not braking the
speed, missing the trees and rocks by inches and almost tipping over (they had
a sheep and lots of packing on the roof…). The driver and passengers looked
totally unperturbed and kept on driving. The cowboy gave them a long look.

In Ayoun we fuelled up and continued to the
border, where the douanier quickly
spotted the fake stamp in my passport and demanded a 10000 Ouguiya fine. We
didn’t argue, paid and went on to the Mali outpost. Now everything was different.
We were only minutes away from a cold beer! :O)))))))))



Ny farg i Aglou

The vehicles Posted on 2008-01-06 14:30


Mot Bamako

The journey Posted on 2008-01-06 13:58

Det såg till slut ut som att vi faktiskt skulle komma iväg, och Jens fick sitt efterlängtade pass med ett par rejäla stämplar i som berättade att man sett honom med bilen fara ut ur Mauretanien.Då var det bara lite formaliteter på Malis ambassad som saknades. Inne på ambassaden, där jag satt med ett par tjänstemän som diskuterade vardags problem, fick jag kalla kårar. En av dom pratade om det som hänt de fyra fransmännen. Och en av tjänstemännen var inte helt säker på hur många dom var osv. Den andra tjänstemannen förklarar för mig att dom passerat ambassaden bara nån dag innan avrättningen för att få visa till Mali. Och sekunden efter så lägger han upp deras handlingar med foton och allt. Det var som att titta in i en likkista. Och här satt man själv och frågade efter samma sak som dom gjort, och sammam väg ska vi ta dessutom. Men med en smula förstånd så tänker jag på hur bilden faktiskt ser ut. Alla inom mauretaniens alla grupper har fördömt de som hände och den militära närvaron har blivit ännu större. Så faktiskt så kom vi fram till att man nog inte kunde resa säkrare.

Vi tankade upp bilarna och försåg oss själva med ett fantastiskt mål mat från en senegalesiska som Abou kände till. Det var ett lunchställe som låg inne på en bakgård. Under ett större träd satt en kraftig dam framför om en ännu kraftigare grytor, fyllda med alla möjliga godsaker. Och vi blev serverade en skål för oss fyra fylld med grillad fisk, olika grönsaker, chilli , ( som förövrigt gett mig en stickande påminnilse där bak..) och bulgur. Det var en liten speciell detalj med bulguren i det att hon även tog med lite av det brända som legat närmast botten och kanterna. Med sin lite nötiga smak gav det en extra krydda. Mycket förnöjda lämnade vi den galna dammiga staden Noakchott bakom oss och styrde ut mot ”la route de l’espoir” eller hoppets väg. Öken med böljande sanddynor av olika färger kantade vägen och vid en liten bygränskontroll , kom några pojkar fram och slogs om att få sälja färsk kamelmjölk. Det passade utmärkt till det otroligt torra som omgav oss och resan fortsatte. Det snustorra landskapet med några buskar på sin höjd har alltså bosättningar. Små ihoplappade friggebodar av uppsamlat virke som kan bestå av allt som bildar yta, likt plåt, trä, pressening och tyg. Här och där ligger det djurkadaver längs vägkanten blandat med bilar som haft alltför kraftiga olyckor för att det ska vara värt att ta hand om. Det som återstår är bara ett förvridet plåtmonster. Djurkadavren har olika tids märkning, en del ligger med sina ben blottandes mot solen med lite torrt skinn, som en gång hade en funktion. Andra ligger som uppblåsta säckpipor och ser ut att försöka skrika ut ett sista jämrande. Och i detta brutalt nedbrytande landskap finns det ett folk som har en vardag, ett liv, med födelsedagar ( det är nog förresten inte så vanligt ..)men kvällar kring maten, gonattstunder med barnen. Tjafs med någon granne och mycket annat som vi kan ha gemensamt. Men den stora frågan är ju så klart .Hur gör dom för att överleva i detta landskap som förkrossar allt obarmhärtigt. Jag får ta reda på det på en annan resa inser jag och vi fortsätter in mot natten. Och vid en av byarna då vi är både hungriga och trötta erbjuds det något så perfekt som grillat kött vid vägkanten. Det är en annan slags form av vägkrog. Köttet är en slaktad get som dom hängt upp tidigare under dagen, på ett järn kors, och vi kan alltså välja den bit som vi vill. Abou klämmer lite vant på getsteken och bedömer densom bra. Killen kommer fram med en kniv och skär ut biten och överräcker den till mannen lite längre bort som sitter vid en eldstad. Framför eldstaden har dom lagt ut vävda plastmattor och på dom ligger det enklare madrasser med varsin liten kudde. Kunde det bli bättre? Att ligga raklång och titta ut över den gigantiska stjärnhimlen, samtidigt som man känner doften av grillat kött. Så enkelt, och så funktionellt. En slags levnadsminimalism som kändes fullkomlig i sin lilla skala. Köttet serverades på ett fat och vi fick själva skära upp det i bitar. Jag somnade sen så gott att jag inte ens la märke till dom två större jeepar som under natten ställt sig ca en meter ifrån min huvudkudde. Det hade däremot Jon gjort som låg ett par meter ifrån mig. Morgonens färger från lila, mörkblått, umbra och ljust turkos, från ett lysrör i något litet hus, delades med smaken från nybakat bröd.

Värmen tilltog och vi åkte förbi dramatiska bergtrakter, eller trånga små städer, där gatan var fylld av folk, bilar, åsnor, och getter. Dom olika gränsposterna avlöste varann för att tillslut bli den sista i Mauretanien, och vi kom så slutligen in i Mali som vi längtat så efter. Det fick bli nattsömn i staden Nioro där en liten pojke hjälpte oss att hitta ett hotell med ”grand comfort”. Hotell rummen på fyra kvadrat hade två slafar med ett myggnät ovanför sig. Ett av rummen hade en fläkt hängandes i taket, och det andra rummet var försett med en ac av äldre datum som kladdats upp på väggen med en massa gips. Det första rummet saknades det nyckel till och senare upptäckte vi att nyckeln inte passade låset och /eller inte gick att stänga. Jaja man har blivit mindre och mindre kräsen med tiden. Jens och jag delade sängen på 120 cm och nojjig som jag var över myggen la jag mig med kläderna på , under mitt medhavda duntäcke. Jag drömde konstiga drömmar den natten och vaknade sjöblöt. Vi fortsatte sen mot Bamako och åkte på en riktigt fin väg som ibland åkte igenom byar som nog sett lika dana ut sen tusentals år. Lerbyggda hus med halmtak. Märklig konstrast mot vägens exakthet och moderna skyltar. Vi kom in i Bamakos gytter från en av kullarna intill och hamnade på nån slags genväg genom ett kvarter där vägen var så genom dålig att bilarna knappt kunde komma fram. Förväntningarna steg ju närmre vi kom vårt mål, som var att återse vännerna där vi bott då vi var här sist, Jag och Jon. Det vill säga fyra år sedan. Gatorna kändes mer och mer bekanta likt dom ibland starka dofterna som låg som tunga moln. I den stads del dit vi skulle är det bara ett fåtal som är asfalterade. Alla andra är jord och sten. Röd jord och sten och mango träd. Vi kom till korsningen som vi kände så väl till och kom fram till den plats där det var. Och som om tiden stått stilla så var så gott som alla där i ”familjen”. Vi kom ju som en stor överraskning och det återseendet kommer jag aldrig att glömma. Det pussades och skrattades och skreks och kramades och pussades åter i en tid som är svår att mäta i minuter. När så lugnet efter dom stora känslorna lagt sig, en aning, ställdes det fram en skål med vatten för att tvätta händerna och en skål med mat med ris, sås och kött. Sen följde timmar av prat och skratt under gårdens två mangoträd som gav en behaglig skugga,. Vi gick iväg med barnen och skaffade den så goda drycken Dablini som dricks ur små plastpåsar och är hemmagjorda. Vi köpte massa fanta och läsk. Och vi fyllde på hela gårdens alla mobiltelefoner med kredit. Mobilnummren byttes friskt och alla sim kort flög från höger till vänster samtidigt som dom olika ringsingnalerna plingade omkring. Mossou flyttade ut ur sitt rum där vi istället kunde få sova. Och när kvällen kom så satt vi så åter alla samlade precis som vi gjorde för fyra år sen. Någon av kvinnorna satt och lagade mat på öppen eld till allmän försäljning och vi andra satt och bara ”chillade” för att välja ett modernt ord. Natten i dom här delarna av stan saknar gatubelysning så dom få ljus som finns kommer från små butikerna som kantar gatorna. Och det mörker som lägger sig är inte alls besvärande som man kanske skulle kunna tro. Utan så som jag ser det, av avslappnande drag. Staden har gått in i viloläge, folk pratar med små bokstäver och här och där springer det nån glad råtta omkring bland resterna från dagen. Bamako är helt enkelt förtjusande eller ska man kanske snarare säga att folket i Bamako. Dom som gör Bamako, är av ett storsint slag. Man kan få en känsla av att vistas i en slags lekpark byggd av barn. fulla med ansvar men med en lekfullhet och fantasi som saknar motstycke. Var man en tittar så finns det nya lösningar på en struktur man är van vid att se hemmavid.

Det dröjer inte länge tills vi sitter i nyuppsydda kostymer av Malinesiskt snitt i tyget basin. Och glänser ikapp med varann. Jon har den så alltid forna skaran med barn omkring sig som vill bli fotograferade. Alla dom bilder Jon hade med sig från förra gången då vi var här blev en enorm succe och alla fick varsina bilder. Dagen därpå så blev det ett enklare uppspel av killen som säljer cd skivor. Han sjöng playback till en rappartist om alla kände till och det blev snabbt en stor mängd barn och snyggt uppklädda tjejer som stod där och dansade och hade jättekul. Det går mycket enkelt att göra fest. Alla är med på att ha kul och alla ser ut att vara välkomna som till exempel då jag och Jon slank in på en bakgård där det kom en massa musik ifrån. Inne på gården stod det ett trettiotal barn och dansade hejvillt. Vi följde med in i dansen till allas skratt och festen bara fortsatte. Det var ett födelsedagskalas fick vi veta senar. Nu gör vi oss dock iordning för att åka ut mot öknen igen, 900 km härifrån. À bientôt Bamako, in Challa.



Middag i Noakchott

Pictures Posted on 2008-01-06 13:37


Joakim & Abou in Noakchott

Pictures Posted on 2008-01-06 13:20

Blog Image



Northern Mauretanian Desert

Pictures Posted on 2008-01-06 13:15